Det var väl själva fan att man ska vara så himla mjuk i hjärtat och ha det alldeles utanpå?!
Här kommer jag hem, lagar mat och kollar på föreläsningar inför en lektion längre fram i veckan.
När jag slutligen är färdig tänker jag att jag kanske ska kolla om det finns något trevligt på lilla TV:n?
Jag är ju ändå en lydig medborgare som betalar min licens och tycker om att titta på dokumentärer och filmer och intressanta program, när jag har tid. Så får det bli.
Trycker på lilla fjärrkontrollen och vips så har jag hamnat mitt i något som tydligen heter Djurakuten, där en gammal labradorfarbror ska möta den eviga vilan hos Gud Fader/Moder själv i hundhimmelen. Hans husse blir så ledsen, så ledsen och hundens stora huvud blir alldeles tungt i husses armar.
Sånt här, mina vänner, klarar jag inte av. Inte ens på världens bästa dag klarar mitt stackars lilla hjärta av sån här oändlig sorg. Nu undrar jag: Vem är ansvarig för dessa oceaner av tårar och lidande och hjärtesorg som jag måste uppleva om jag råkar slå igång 3:an på bästa sändningstid?! VEM?!
När jag slutligen torkat snor och tårar och gammal mascara och snutit mig i tröjärmen tar jag beslutet att läsa en god bok istället. SYND bara att den då råkar handla om en världsbästig, cool mormor med cancer som måste åka till människohimmelen?! Och man bara: GIVE ME A BREAK!
Så nu har jag givit upp. Jag snyter ut resten i andra tröjärmen, slänger den på tvätt och går och lägger mig.
