Idag är det fyra år sedan som min morfar tog sitt sista andetag. Jag satt bredvid honom, höll hans hand och tittade på hans bröstkorg. Väntade på nästa pust.
Men den kom aldrig. Tittade på mamma som satt på andra sidan sängen.
Vi visste båda två att han inte var kvar längre och solen strilade in genom dammiga persienner och hans stora hand var alldeles varm i min.
Den kom inte som en chock, inte som en överraskning.
Den kom så stilla, helt utan drama och det kändes för en sekund lätt i bröstet när jag såg lugnet sprida sig över hans ansikte och alla livets och cancerns smärtor rann av honom.
Min högt älskade morfar. Som stått stadigt vid min sida från livets första sekund.
Burit mig på sina axlar, lyft mig i sin famn till sängen om kvällen och hämtat mig igen på morgonen för att lära mig hur man kokar den bästa gröten innan mormor vaknar (det ska vara russin i), så att hon kan sätta sig vid dukat bord när hon kommer upp.
Som med stor kärlek och outtröttligt tålamod lärt mig dansa foxtrot, köra bil, rensa fisk och snickra träbåtar.
Han har fyllt album efter album med fotografier av min uppväxt och han har klippt ut varenda lokaltidningssida som någon gång burit mitt namn eller min bild och sparat i en liten låda på sitt kontor.
Han har svarat varje gång jag ringt, stigit upp och hämtat mig mitt i natten när jag varit tonårig och för lat för att orka gå hem, kört flera mil till min första egna lägenhet med frukt när jag var sjuk, för att jag skulle slippa gå till affären och alltid öppnat sin stora famn när jag inte orkat hålla tårarna tillbaka.
Han stod på min sida, alltid.
Min stora, obotliga envishet har jag garanterat fått ifrån dig. Den har hjälpt mig igenom mycket, morfar.
Mitt heta humör när gränsen är nådd och explosionen är ett faktum, samt att jag förmodligen kan fler svordomar än hela kommun tillsammans, är avtryck från dig som lever vidare genom mig, hur ocharmanta de än må vara.
Jag såg dig alltid stå upp för det du tyckte var rätt och riktigt, något som har präglat mig och fått mig att våga samma sak.
Upp till kamp, morfar, för det som betyder något.
Morfar såg aldrig mitt stora känsloregister som något dåligt. Han bara konstaterade som det var.
"Du a hjärte på utsia, kôlla."
Idag sitter känslorna utanpå mer än någonsin. Världen har inte varit samma för mig sedan du försvann. Jag saknar dig så fruktansvärt varje dag och du fattas mig oändligt mycket.
![]()
Men den kom aldrig. Tittade på mamma som satt på andra sidan sängen.
Vi visste båda två att han inte var kvar längre och solen strilade in genom dammiga persienner och hans stora hand var alldeles varm i min.
Den kom inte som en chock, inte som en överraskning.
Den kom så stilla, helt utan drama och det kändes för en sekund lätt i bröstet när jag såg lugnet sprida sig över hans ansikte och alla livets och cancerns smärtor rann av honom.
Min högt älskade morfar. Som stått stadigt vid min sida från livets första sekund.
Burit mig på sina axlar, lyft mig i sin famn till sängen om kvällen och hämtat mig igen på morgonen för att lära mig hur man kokar den bästa gröten innan mormor vaknar (det ska vara russin i), så att hon kan sätta sig vid dukat bord när hon kommer upp.
Som med stor kärlek och outtröttligt tålamod lärt mig dansa foxtrot, köra bil, rensa fisk och snickra träbåtar.
Han har fyllt album efter album med fotografier av min uppväxt och han har klippt ut varenda lokaltidningssida som någon gång burit mitt namn eller min bild och sparat i en liten låda på sitt kontor.
Han har svarat varje gång jag ringt, stigit upp och hämtat mig mitt i natten när jag varit tonårig och för lat för att orka gå hem, kört flera mil till min första egna lägenhet med frukt när jag var sjuk, för att jag skulle slippa gå till affären och alltid öppnat sin stora famn när jag inte orkat hålla tårarna tillbaka.
Han stod på min sida, alltid.
Min stora, obotliga envishet har jag garanterat fått ifrån dig. Den har hjälpt mig igenom mycket, morfar.
Mitt heta humör när gränsen är nådd och explosionen är ett faktum, samt att jag förmodligen kan fler svordomar än hela kommun tillsammans, är avtryck från dig som lever vidare genom mig, hur ocharmanta de än må vara.
Jag såg dig alltid stå upp för det du tyckte var rätt och riktigt, något som har präglat mig och fått mig att våga samma sak.
Upp till kamp, morfar, för det som betyder något.
Morfar såg aldrig mitt stora känsloregister som något dåligt. Han bara konstaterade som det var.
"Du a hjärte på utsia, kôlla."
Idag sitter känslorna utanpå mer än någonsin. Världen har inte varit samma för mig sedan du försvann. Jag saknar dig så fruktansvärt varje dag och du fattas mig oändligt mycket.
