Så kom den slutligen.
Dagen då jag gick förbi huset jag bor i för att jag ingående studerade mina promenerande fötter. Det var inte så att jag gick några meter förbi och sen stannade upp och tänkte "Nämen hoppsan, Ohlsson, nu har du visst gått för långt." Nej. Så var det inte.
Jag hade hunnit en bra bit ifrån trygghetszonen, om ni fattar vad jag menar. Förvirringen var fullständigt total när jag äntligen vaknade upp ur fotpsykosen och upptäckte att jag hade pilgrimsvandrat långt bortanför målet och ändå lite till. Det tog även ett tag innan jag insåg varför det hade blivit så tokigt som det ändå blev.
Jag gick då alltså och tittade intresserat på mina egna fötter när dom rörde sig framåt. Jag tittade så mycket på. mina. egna. fötter. att jag missade mitt hus.
Då är det väldigt lätt att börja undra vem man egentligen är, det ska jag säga er.
