Det är lätt att bli frustrerad nuförtiden. Det är lätt att bli arg, uppgiven, ledsen och trött när man läser på sociala medier, i olika artiklar och kommentarsfält. Det är lätt att bli rädd. Rädd för terrorn, för hatet. Lätt att själv hata.
Då är det väldigt viktigt att komma ihåg att man har hamnat här, i Sverige, av en slump. Det var ingen rättighet för mig att födas här, in i en välfärdsstat.
Det är ingenting som jag har förtjänat. Det är viktigt att komma ihåg att det bara var en lott.
Jag har fått gå i skolan, fått äta mig mätt varje dag, somnat i en varm säng varje kväll, fått leka utomhus i trygghet och aldrig behövt bekymra mig om att bomber ska regna ner över gatan där jag hoppar hopprep. Jag är evigt tacksam för det, men det är ingenting som jag har gjort mig förtjänt av mer än någon annan här på jorden.
Hela världen är i gungning just nu och enorma mängder människor flyr från länder i brand. Flyr från våldtäkt, tortyr, kidnappning och terror. Flyr för sina liv, för att de inte har något annat val. Livet eller döden. De här människorna sätter sina barn i sjöodugliga båtar på ett höststormigt medelhav, för att det fortfarande är ett säkrare alternativ än att stanna kvar på land.
Jag har träffat flera av de här människorna som flytt och lyckats ta sig hit, till åtminstone tillfällig trygghet. Jag har fått se filmer från båtarna, hört deras berättelser. Det är fullkomligt fruktansvärt och jag vill bara hålla deras händer och kunna lova att allt, precis allt ska bli bra. Men det kan jag inte.
Jag har träffat flera av de här människorna som flytt och lyckats ta sig hit, till åtminstone tillfällig trygghet. Jag har fått se filmer från båtarna, hört deras berättelser. Det är fullkomligt fruktansvärt och jag vill bara hålla deras händer och kunna lova att allt, precis allt ska bli bra. Men det kan jag inte.
För när de som överlever, som tack och lov inte har drunknat i de svarta vågorna men som kanske förlorat människor som de älskar innerligt, stiger i land på en strand.. så möts de av personer från ett av Sveriges största partier som delar ut flygblad. Där de sprider lögner om Sverige så att människor i nöd inte ska vilja komma hit. Vars anhängare tänder eld på flyktingförläggningar och sprider vidrig rasistisk propaganda över internet och hela min tillvaro.
Det är de första som de här totalt utelämnade människorna möter. En papperslapp som säger: hos oss är du inte välkommen. Undertecknat "Svenska folket". Det är så överjävligt att jag bara vill spy.
Att inte vilja dela med sig av den trygghet som de fått till sig alldeles gratis till någon som behöver den mer än någonsin förut. En trygghet som inte har kostat dem nånting.
Rädslan hindrar dem och en skrämmande stor del av Sveriges befolkning från att vara solidariska i den här katastrofen.
De glömmer bort att det handlar om människor med lika brinnande hjärtan, lika stora drömmar och lika mycket kärlek som du och jag.
När det behövs som allra mest vänder man ryggen till och skyddar sig själv. Glömmer bort att det är solidariteten och viljan att hjälpas åt och kämpa tillsammans som gjort det möjligt för oss att leva som vi gör idag. Det får inte fortsätta att vara så.
Hatet och rädslan får aldrig vinna den här striden. När rädslan blir för stor så tar hatet över och vi vänder oss emot varandra. Låt inte det hända. Ta diskussionerna, kämpa emot. Det kanske finns någon som lyssnar och byter rädsla mot glöd och kärlek. Och så är vi en till. Vi är så väldigt många som vill fred, kärlek och solidaritet.
Så länge vi står tillsammans mot rädslan så kommer den aldrig att vinna!