Mia Ohlsson

Idag är jag ledig. För andra söndagen i rad är jag ledig. Kan inte minnas när det hände senast. Att jag två helger i rad hade helt fria söndagar.
Så jag dricker rivigt kokkaffe i soldiset och läser bloggar och är glad för Irlands skull, för där får en numera gifta sig med hen en är kär i.
Det är lätt att tycka om livet när våren nalkas. När vi är precis mellan hägg och syren och äppelträden i granngården ser ut som stora moln från min plats på balkongen. När allt är så skört, så skört.

Igår var jag på en föreställning på teatern där jag spenderar så otroligt många älskvärda timmar av mitt lilla liv.
Den handlade om att välja livet framför missbruket. Om att bli den bästa versionen av sig själv. Den spelades av en skara modiga och generösa människor som ville berätta och dela med sig av sin historia. Människor som inte alltid varit såhär modiga.

Och det kändes. Herrejävlar vad det kändes. Det är inte alltid helt värdigt att bära känslorna på utsidan sådär som jag ofta gör.
När det är som att öppna en kran för hårt så att packningarna går sönder och sen slutar det inte rinna förrän en har lagat igen.Oavsett om en stänger den igen så sipprar det ut och blöter ner kinder och axlar och tröjärmar i din omgivning. Och det kan ju ta sin lilla tid, det där med att laga, när en inte är så praktiskt lagd.

Så jag cyklade. Cyklade genom vårkvällen och lät den allt kyligare luften ta hand om tankarna. Det var skönt. Det är, trots snortät näsa, svidande saltögon och dunkande hjärta, väldigt skönt att känna.

Hellre tusen dagar av känslostorm, än inga känslor alls.

Det regnar. Det regnar nå så in i helvete. Hela tiden. Jag väntar på sommar. Och ljus och energi. För just nu så försover jag mig ca varje dag och sitter som en liten zombie första lektionen, tills det blir kaffe.
Och när jag kommer hem från skolan så gör jag exakt det som en inte ska göra. Lägger mig på sängen och läser "en stund". När en lägger sig och läser "en stund" efter skolan så somnar en. Rätt så fort går det och jävligt gött är det. Men hua vad svårt det är det är dags att gå upp.

Och simsalabim så är hela kvällen förstörd pga plötsligt jättepigg och läser halva natten = försova sig morgonen efter. Ond spiral, sannerligen.

Ska på något vis bygga ihop väckarklockan med en hink iskallt vatten, så att den forsar ner över min nyvakna kropp när klockan ringer 06.00 imorgon.
Men känner jag mig själv rätt så kommer jag troligtvis bara att sparka av mig täcket och ta närmsta tröja och använda den istället. Och sedan trycka på snoooze. Mmm.

Idag travade jag, i min enfald, rakt in på ICA Maxi i förhoppning om att köpa typ.. lite grönsaker och frukt. Det skulle jag inte ha gjort. Vid närmare eftertanke och med facit i hand så skulle jag inte ens ha satt min gympadojeklädda fot på parkeringen. Men det gjorde jag.

Och som jag fick ångra detta blott 30 sekunder efter att jag inträtt i detta halvfabrikatens och extraprisernas rike. Borde i och för sig ha insett katastrofen ännu tidigare, då det i princip var kö IN i butiken, genom den livsfarliga snurrdörren av glas där en så lätt misstar sig och går rakt in i glasskivan fastän en trodde att det var fri passage (har hänt fler än en gång). Ovärdigt så det förslår.

Allt jag ville var att köpa några KRAV-märkta bananer med mitt ICA studentkort. Det gick så dåligt, så utomordentligt dåligt.

Saker jag ej tagit med i beräkningen då jag klev in på ovan nämnda stormarknad:

- Jag hade jobbat hela dagen.
- Jag hade bara ätit frukost och var därför väldigt hungrig och hade tålamod som en 2-åring samt väldigt nära till gråt.
- DET ÄR FÖR FA-AN MIDSOMMAR PÅ FREDAG OCH FOLK ÄR HYSTERISKT MÅNA OM ATT FÅ FÄRSKPOTATIS FÖR 1 ÖRE KILOT PÅ SITT MIDSOMMARBORD.

Överallt vagnar. Överallt korgar. Överallt kuponger. Överallt sill och ost och färskpotatis och sparris och andra VÅRPRIMÖRER. Överallt människor med tomma, stressade blickar och vassa armbågar som ska göra exotisk marängtårta från matmagasinet Buffé och slåss för sitt liv över den sista genmuterade ananasen som är pytteliten och extra söt i smaken, för den skulle ju passa så bra till passionsfrukten 3 för 12:-

Och där stod jag. Mitt i alltihopa. Lamslagen. Kunde inte förmå mig att ta en enda vara. Samtidigt som jag var mitt mest apatiska jag så växte, oroväckande snabbt, en enorm vrede inom mig. Jag blir galen av den här typen av folksamlingar. Där ingen (och absolut inte jag) visar respekt för någon annan, där alla stressar, där ingen har NÅGON SOM HELST koll på omvärlden.

Det känns som att om en människa hux flux skulle dö, därinne på ICA maxi i midsommarrusningen, då skulle ingen märka det. I bästa fall skulle någon hasa undan kroppen lite fint med vänsterfoten, för att den låg i vägen för gräddfil 2 för 30:-, ovärderligt till sillen.

Det är vid såna här tillfällen som jag blir mitt allra sämsta jag. Jag vill springa fram till pyramiden av apelsiner och riva ner varenda en så att dom flödar över golvet och fäller varenda midsommarfirare i sin väg och alla bryter lårbenshalsen. Jag vill ta sats och rusa allt vad jag kan med huvudet först in i väggen, så att allt exploderar och alla får hjärnsubstans på sina vita koftor från Odd Molly. Och jag önskar så innerligt att det var första dagen på min mens, så att jag kunde ta i med hela kroppen och bara SKJUTA ut tampongen ur fiffin och dränka alla i en syndaflod av mensblod.

JAG BLIR SINNESSJUK AV ICA MAXI.

Ville bara säga det.

När jag var liten var det ofta någon som läste för mig. En mamma, en mormor, en morfar, en dagisfröken som hette Ingrid eller en som hette Lars Bandage.

På kvällen innan jag skulle sova, efter lunch på förskolan (med kalufsen på en kudde föreställande ett brunt hästhuvud...), innan skolan började för dagen på mellanstadiet, med tända ljus och den trötta pannan mot bänken.

Ord har alltid fastnat hos mig. Och dom har fastnat så vansinnigt lätt. Jag minns när jag började upptäcka bokstäver och ord. Jag satt i baksätet på morfars blåa Volvo och tänkte att det är en väldans massa A överallt i livet. "A, A, A tjingeling och goddag!"

Jag hade inte börjat skolan än, men jag hade fått tre VHS-filmer med Fem myror är fler än fyra elefanter.

Det var roligt, det var musik, det var teater och små lekar och framför allt så var det BOKSTÄVER.

Alla dom sakerna som idag utformar större delen av mitt liv fick jag till mig där, rakt igenom tjock-TV:n på Storbyvägen 76C, Joshagen, Malung, Dalarna, Sweden, UNIVERSUM.

En helt ny värld öppnades för mig när jag började se ord bland alla krumelurer som är bokstäver.

Och som jag läste. Jag var med i bokklubbar och fick hem högvis med böcker varje månad, förmodligen till en hutlös summa pengar som min älskade mamma snällt betalade.
Jag läste varenda en.

Mormor sa till mig att när det gällde böcker så fanns det ingen gräns. Jag kunde få hur många jag ville. Min mormor hade det inte lika lätt som jag med ord i skolan. Hennes handstil var tydligen inte så vacker och hon hade blivit stucken hårt med en blyertspenna i handen av sin lärare, när hon inte skrev tillräckligt fint.
Jag, däremot, stack en blyertspenna i handen på mig själv under en mattelektion för att den fysiska smärtan kändes som ett bättre och mer uthärdligt alternativ än att räkna ut talet framför mig i boken....

Kanske var det därför som mormor tyckte att det var så viktigt att jag alltid hade tillgång till nya ord, för att siffror aldrig varit och aldrig kommer att bli mitt språk.

Kanske var det därför som morfar satte upp alla mina handskrivna klotterlappar på kylskåpet och visade upp hur "finnt kôlla skriv"för alla som behagade titta in på en kaffetår.

Och som jag skrev. Dagböcker, dikter, sångtexter, hade brevvänner, skrev sagoböcker om små gubbar eller balettdansöser, faktaböcker om ormar och islandshästar (....), alla skrivstilsböckerna i skolan, skoltidnigen,

Jag fick till och med åka på skrivarläger med min kompis Frida en hel vecka på sommaren och bara äta vegansk mat och sitta vid en fors i dalaskogen utanför Rättvik och skriva noveller och dikter.

Förmodligen till en hutlös summa pengar som min älskade mamma betalade.......

Allt för för att orden flög rakt in i mitt hjärta och aldrig ut igen, i början av 90-talet och i en fortsatt pågående process.

Så tack, mamma. Och tack mormor och morfar i himlen, för att ni läste för mig var eviga kväll och fyllde min barndom med böcker och berättelser att fly in i. Jag älskar er så mycket (mormor, din handstil är helt okej).

Min barndoms idoler, Magnus, Brasse och Eva. Tack för alla verktyg som gjorde att jag fick ett eget språk och egna ord att använda. Tack för teatern, för musiken, för lusten och glädjen i att skapa och gestalta. Jag är så ledsen att ni inte finns på jorden längre.

Tack för alla orden. Tack för mitt språk.

Idag är det fyra år sedan som min morfar tog sitt sista andetag. Jag satt bredvid honom, höll hans hand och tittade på hans bröstkorg. Väntade på nästa pust.
Men den kom aldrig. Tittade på mamma som satt på andra sidan sängen.
Vi visste båda två att han inte var kvar längre och solen strilade in genom dammiga persienner och hans stora hand var alldeles varm i min.
Den kom inte som en chock, inte som en överraskning.
Den kom så stilla, helt utan drama och det kändes för en sekund lätt i bröstet när jag såg lugnet sprida sig över hans ansikte och alla livets och cancerns smärtor rann av honom.

Min högt älskade morfar. Som stått stadigt vid min sida från livets första sekund.
Burit mig på sina axlar, lyft mig i sin famn till sängen om kvällen och hämtat mig igen på morgonen för att lära mig hur man kokar den bästa gröten innan mormor vaknar (det ska vara russin i), så att hon kan sätta sig vid dukat bord när hon kommer upp.
Som med stor kärlek och outtröttligt tålamod lärt mig dansa foxtrot, köra bil, rensa fisk och snickra träbåtar.
Han har fyllt album efter album med fotografier av min uppväxt och han har klippt ut varenda lokaltidningssida som någon gång burit mitt namn eller min bild och sparat i en liten låda på sitt kontor.
Han har svarat varje gång jag ringt, stigit upp och hämtat mig mitt i natten när jag varit tonårig och för lat för att orka gå hem, kört flera mil till min första egna lägenhet med frukt när jag var sjuk, för att jag skulle slippa gå till affären och alltid öppnat sin stora famn när jag inte orkat hålla tårarna tillbaka.

Han stod på min sida, alltid.

Min stora, obotliga envishet har jag garanterat fått ifrån dig. Den har hjälpt mig igenom mycket, morfar.
Mitt heta humör när gränsen är nådd och explosionen är ett faktum, samt att jag förmodligen kan fler svordomar än hela kommun tillsammans, är avtryck från dig som lever vidare genom mig, hur ocharmanta de än må vara.
Jag såg dig alltid stå upp för det du tyckte var rätt och riktigt, något som har präglat mig och fått mig att våga samma sak.
Upp till kamp, morfar, för det som betyder något.

Morfar såg aldrig mitt stora känsloregister som något dåligt. Han bara konstaterade som det var.
"Du a hjärte på utsia, kôlla."

Idag sitter känslorna utanpå mer än någonsin. Världen har inte varit samma för mig sedan du försvann. Jag saknar dig så fruktansvärt varje dag och du fattas mig oändligt mycket.

Sommaren är över. Skolan är igång. Jag är lika stressad som vanligt. Tycker mer än någonsin förr. Så jag tänker att det är väl lika jävla bra att dra igång bloggis igen? Eller hur? KUL.

Lista på saker jag ej kan begripa när det kommer till mensskyddsreklamer:

- De innehåller alltid kvinnor i vita kläder/vita lakan/allt som är vitt och obekvämt att bekläda sin lekamen i vid menstruation.

- Det förekommer alltid orimliga meningar som följande: "Oj, det är redan morgon och jag har helt glömt bort att jag har mens!

- All symbolmens är alltid BLÅ och "fräsch".

Varför vill reklamen få mig att känna att det mest rimliga, det är att själaglad mensa turkosblå mens i vita minishorts och vara fräsch, när allt jag vill är att ligga under täcket i pyjamasbrallor från 2003 och gråta floder för att det är så mycket krig i världen/för att krukväxterna är döda/för långt till mamma/för få som röstar på F!/för många idioter i mina sociala medier?

Där sitter jag och är glädjefylld och tillfreds för att jag ska få lära mig hur fantastiskt mycket en binda kan absorbera så att jag för alltid kan vältra mig i vita lakan/jumpsuits/jeans/stringtrosor.
Så att jag kan "känna mig trygg".
Och så är mensen klarblå som vore den från självaste Medelhavet? Varför är mensen blå? Varför är det bara borgerlig alternativt kunglig menstruation som visas i min TV-apparat?

Så kom den slutligen.
Dagen då jag gick förbi huset jag bor i för att jag ingående studerade mina promenerande fötter. Det var inte så att jag gick några meter förbi och sen stannade upp och tänkte "Nämen hoppsan, Ohlsson, nu har du visst gått för långt." Nej. Så var det inte.
Jag hade hunnit en bra bit ifrån trygghetszonen, om ni fattar vad jag menar. Förvirringen var fullständigt total när jag äntligen vaknade upp ur fotpsykosen och upptäckte att jag hade pilgrimsvandrat långt bortanför målet och ändå lite till. Det tog även ett tag innan jag insåg varför det hade blivit så tokigt som det ändå blev.

Jag gick då alltså och tittade intresserat på mina egna fötter när dom rörde sig framåt. Jag tittade så mycket på. mina. egna. fötter. att jag missade mitt hus.

Då är det väldigt lätt att börja undra vem man egentligen är, det ska jag säga er.

Det är lätt att bli frustrerad nuförtiden. Det är lätt att bli arg, uppgiven, ledsen och trött när man läser på sociala medier, i olika artiklar och kommentarsfält. Det är lätt att bli rädd. Rädd för terrorn, för hatet. Lätt att själv hata.

Då är det väldigt viktigt att komma ihåg att man har hamnat här, i Sverige, av en slump. Det var ingen rättighet för mig att födas här, in i en välfärdsstat.

Det är ingenting som jag har förtjänat. Det är viktigt att komma ihåg att det bara var en lott.

Jag har fått gå i skolan, fått äta mig mätt varje dag, somnat i en varm säng varje kväll, fått leka utomhus i trygghet och aldrig behövt bekymra mig om att bomber ska regna ner över gatan där jag hoppar hopprep. Jag är evigt tacksam för det, men det är ingenting som jag har gjort mig förtjänt av mer än någon annan här på jorden.

Hela världen är i gungning just nu och enorma mängder människor flyr från länder i brand. Flyr från våldtäkt, tortyr, kidnappning och terror. Flyr för sina liv, för att de inte har något annat val. Livet eller döden. De här människorna sätter sina barn i sjöodugliga båtar på ett höststormigt medelhav, för att det fortfarande är ett säkrare alternativ än att stanna kvar på land.
Jag har träffat flera av de här människorna som flytt och lyckats ta sig hit, till åtminstone tillfällig trygghet. Jag har fått se filmer från båtarna, hört deras berättelser. Det är fullkomligt fruktansvärt och jag vill bara hålla deras händer och kunna lova att allt, precis allt ska bli bra. Men det kan jag inte.

För när de som överlever, som tack och lov inte har drunknat i de svarta vågorna men som kanske förlorat människor som de älskar innerligt, stiger i land på en strand.. så möts de av personer från ett av Sveriges största partier som delar ut flygblad. Där de sprider lögner om Sverige så att människor i nöd inte ska vilja komma hit. Vars anhängare tänder eld på flyktingförläggningar och sprider vidrig rasistisk propaganda över internet och hela min tillvaro.

Det är de första som de här totalt utelämnade människorna möter. En papperslapp som säger: hos oss är du inte välkommen. Undertecknat "Svenska folket". Det är så överjävligt att jag bara vill spy.

Att inte vilja dela med sig av den trygghet som de fått till sig alldeles gratis till någon som behöver den mer än någonsin förut. En trygghet som inte har kostat dem nånting.

Rädslan hindrar dem och en skrämmande stor del av Sveriges befolkning från att vara solidariska i den här katastrofen.

De glömmer bort att det handlar om människor med lika brinnande hjärtan, lika stora drömmar och lika mycket kärlek som du och jag.

När det behövs som allra mest vänder man ryggen till och skyddar sig själv. Glömmer bort att det är solidariteten och viljan att hjälpas åt och kämpa tillsammans som gjort det möjligt för oss att leva som vi gör idag. Det får inte fortsätta att vara så.

Hatet och rädslan får aldrig vinna den här striden. När rädslan blir för stor så tar hatet över och vi vänder oss emot varandra. Låt inte det hända. Ta diskussionerna, kämpa emot. Det kanske finns någon som lyssnar och byter rädsla mot glöd och kärlek. Och så är vi en till. Vi är så väldigt många som vill fred, kärlek och solidaritet.

Så länge vi står tillsammans mot rädslan så kommer den aldrig att vinna!

Idag blev det aldrig riktigt ljust. Solen orkade sig aldrig fram, det bara snöade och snöade i ett gråslaskigt filter och sen blev det mörkt igen.
Ljusen har brunnit hela dagen, kaffet har varit konstant kokande och jag har suttit mittemot David vid köksbordet och gjort färdigt saker som borde ha gjorts för längesen.

Imorgon börjar allt igen. Jullovet gick fort. Jag har mest bara sovit. Sovit middag, sovit tidigt, sovit länge. Sovit ikapp, sovit bort. Tänker att det kanske behövdes. För annars hade jag nog inte varit så in i norden trött. Hade inte dreglat såna enorma mängder på min kudde heller. Om jag inte var så trött, alltså.
Ni vet när man är så trött att man somnar på offentliga platser? Mestadels i kollektivtrafiken, om jag ska prata för mig själv. Då dreglas det oftast på ett ovärdigt sätt. På den oskyldiga hen som slagit sig ner vid ens sida lämnar man en liten seg pöl med saliv. Som tack för visat intresse.
På det sättet har jag sovit under jullovet. Det var skönt. Och nu börjar snart våren. Tänker att den ska bli lite annorlunda.
Att jag ska ta det lite lugnare under våren. När den nu behagar att komma.

Foto: David Runqvist

Är det vår nu? Det verkar nästan så om man tittar på temperaturen och snödroppet och solen genom skitiga fönster. Och pelargonerna är omplanterade och skotten satta i små glas med friskt vatten, där dom kan få ett nytt litet liv.

Så allt verkar ju vara i sin ordning. Det blev en vår igen. Det är lika orimligt varje år, lika svårt att tro att det faktiskt har hänt igen. Att det blev en ny vår. Efter månaderna av tunga regn och blöta skor och rimfrostiga halsdukar och en sol som knappt orkar sig över horisonten vissa dagar. Fast vem fan orkar det å andra sidan. Vissa höstar och vintrar känns mer än andra, känns längre och kanske lite lite mörkare.

Men det blir vår igen och snart tar vi examen.

Ni vet när det är sådär i huvudet som att någon har tagit lilla hjärnan och doppat den i syra för att sedan ta sig ett bett av den och slutligen snubbla på en trottoarkant och tappa hela alltet i en lerig vattenpuss? Så känns det för tillfället.

Jag gör evighetslånga listor av saker som måste göras, men dom blir så långa att jag inte gör nånting alls.

Fast jag tänker att framåt april så kanske frågetecken och andra krokiga hinder har börjat räta ut sig och solen är ännu varmare än nu. Att jag kanske har hittat några svar.

Tänker att dom kanske magiskt dyker upp om jag jobbar mitt hårdaste nu det sista som är kvar på terminen, äter chips till middag när jag känner att jag vill och dricker många koppar rivigt kaffe mot en solvarm vägg när jag har chansen.

Tisdag kväll efter en lång dag av repetitioner och produktionsmöten. Har en läckande menskopp pga lathet vid införingsmomentet (men vem orkar ens?), halsont och lite svettiga armhålor. Väger upp utav bara helvete genom att tända ett vitt doftljus och dricka te (OBS grönt) med mynta och citron som en annan livsguru. Mmm livets ytterligheter.

Med andra ord fullt redo att ta tag i kvällens jobb. Skriva diskussionsfrågor kring vår slutproduktion, som ska skickas till alla gymnasieklasser som ska se föreställningen.

Så att dom är förberedda när dom kommer. Så att deras tankar har snuddat vid föreställningens huvudämnen och förhoppningsvis väcks tankar och frågor som vi ska göra så gott vi kan för att svara på efteråt.

Utifrån våra erfarenheter och våra perspektiv där vi befinner oss. Utifrån fakta som vi har samlat på oss från vår position.

Jämställdhet. Könsnormer. Objektifieringen. Det sexualiserade samhället. Patriarkala strukturer. Könsmaktsordning. Feminism. Machokulturen.

Begrepp med innebörd så tung att en storknar för mindre. Men också fyllda av en ofantlig pepp, vilja och mod att förändra till något bättre. Något värdigare. Det känns fint att få vara med och kanske väcka en tanke hos någon. En tanke om att det inte alltid behöver vara som det är nu. Att saker och ting kan förändras. Att det alltid kan bli lite, lite bättre. Och att alla, oavsett hur, var, när och vem vi föddes till, har samma människovärde. Det är på något sjukt sätt inte alls självklart för alla idag.

Nu är ni flera som har slutat läsa, för många av dom här orden har tyvärr den effekten på en del. Kanske har ni dragit en liten suck och tänkt att ni orkar inte med det här tjafset en gång till.

Att vi bor i "ett av världens mest jämställda länder", det är mycket värre i resten av världen, att här får i alla fall kvinnor jobba och rösta och köra bil, här är män också föräldralediga och du känner någon som är homomsexuell men du gillar hen i alla fall och det är ju faktiskt så att män och kvinnor är olika av naturen så varför ska man låtsas om nåt annat och när du var liten så hette det faktiskt inte chokladboll så du kan inte se nån anledning till att det ska göra det nu och det är inte alla som håller på och inte kan bete sig på krogen, för du skulle aldrig, men alla feminazis som inte har fått kuk på länge tar så jävla mycket plats och till viss mån så får man ju faktiskt tänka på vad man sänder ut för signaler och det har blivit värre med den extrema otroliga ORIMLIGA massinvandringen och snart får man väl inte ens säga hej ska vi knulla till någon man känner lite grann utan att det ska bli ett jävla liv om sexism och objektifiering fy fan vad alla är KÄNSLIGA.

Självporträtt: "Feminismen har gått för långt."

Att det blev vår och försommar igen ändå. Det är alltid lika förvånande. Men nu är den här.
Och jag cyklar. Susar och susar utan att bromsa (vilket för övrigt inte heller går, ens om jag skulle vilja, då cykeln är från ca 30-talet och behöver vård, bromsvård). Så jag trampar och hoppas på det bästa.

Luften är alldeles tjock av hägg och magnolia, så jag blundar och andas in det hårdaste och längsta jag kan, hoppas nästan på att aldrig behöva andas igen så att doften kan få stanna kvar.
Fast till slut måste en ju, andas alltså, så då får jag börja om igen.
Huden får små knottror av vinddraget som blir av trampornas fart, men det är inte kallt. Inte ens lite.

Och det är så lätt, när en susar sådär snabbt och blundar i farten och när luften är tjock av hägg och magnolia, att glömma en liten stund.

Glömma allt som är orättvist i världen, alla som jag har varit dum emot så att det har gjort ont någonstans inuti deras kropp (förlåt) och alla som har fått mig att ligga vaken nätter igenom för att det vrider sig och värker i bröstet som att det fanns en disktrasa därinne som någon kramade ur.
Glömma att människor flyr för sina liv, att regnskogen skövlas, att patriarkatet råder (tyst det är i husen tyyyyst i huuuuuseeen), att jag saknar min mamma varje dag.

Allt det där glöms bort en kort liten stund när det susas fram på cykel från nittonhundratrettionånting. Jag tror att det kanske är bra. Tror att en har en smula mer energi när ögonen öppnas igen och tramporna stannar.

Och så orkar en kämpa ett litet tag igen, tills det är dags för nästa cykeltur.

Ikväll gick jag ut på balkongen för att insupa den ljumma kvällsluften och den tunga doften av syrén när jag får syn på julgranen som ligger omkullblåst i ett hörn.

Det förefaller nämligen så att vi bor i en hörnlägenhet och balkongen går således längs två väggar av denna och är ganska mycket större än många andra balkonger jag vet om. Alltså är det kanske lite möjligt att tappa bort en gran på den. Om en inte är tillräckligt uppmärksam. Och det är inte jag.

Den är då kvar sedan julafton då den stod så grön och grann i stugan tralalalalalla.

Det gör den alltså inte längre. En skulle kunna sträcka sig så långt som till att säga att den tappat sin forna glans. Och alla barr. Den är mest ett slags paket av bruna kvistar som nu då låg omkullblåst på balkongen. Vi har nämligen ingen bil och transporten till grankyrkogården har blivit.... uppskjuten. Kan en säga.

"Här kan den ju inte ligga", tänkte jag och greps av en plötslig iver att städa upp lite omkring mig.

Lade märke till att julgransfoten fortfarande satt på (mycket praktiskt), alltså reste jag granen upp. Tyckte den kändes gladare direkt. Prima liv.

I samma stund som jag ställt granen upp, märker jag att grannarna på balkongen bredvid sitter och tittar på mig. Våra blickar möts. I en sekund är allting stilla. Kan inte bestämma mig för vilket mitt nästa drag ska bli. Men det gör ingenting. Det händer nämligen något märkligt. Kvinnan lyfter sakta upp sin mobiltelefon och så KLICK. Fotograferar hon mig och min julgran. Sen går hon in. Skrattandes. Mannen sitter kvar. Tänder en cigarett. Och så jag då. Med min lilla hand runt den trötta gamla stammen och syrénerna och måsarna och tomatplantorna och kanske lite, lite svett från min stressade armhåla.

Då tänker jag att ja, det kanske är rimligt av dom att undra varför en av deras grannar iklädd endast småbyxorna och en t-shirt med ett bananskal på, ställer upp en pensionerad julgran på sin balkong klockan 21:24, den 1:a juni 2016.

Kanske är det bästa just nu att bara låta det hela passera och låtsas som om detta aldrig har hänt?

Åhoj alla semesterfirare, knegare, sommarlovslediga och annat löst folk!

Jag är på båtluff i Kroatiens fantastiska övärld och har haft alldeles fullt upp med att spara pengar (hej linsgryta 5 veckor i sträck), planera, ta min examen och packa ihop mitt hem för att hinna med denna fina lilla internetplats.

Men jag har mängder av nyheter hörrni (för jag ser ju att ni är många som ändå hänger kvar här trots sommarvärmen, hejhej ni är bäst!). Har till exempel fått ett ARBETE. Ett som är mitt och som jag får gå till enligt ett schema och som handlar om dans och teater och inte är skarp telefonsignal 06.32 "Hej kan du hoppa in om en kvart?".

Sånt tänkte jag delge er mot slutet av augusti, fint va?

Men tills dess, fridens liljor och systerskap önskar jag er alla.

Det är gråaste oktober. Regntungt. Jag har varit hos tandläkaren. Hade ett hål. Jag har alltid ett hål. Dom säger att det är ärftligt. Att tänderna tar sönder sig själva. Jaha.
Ringde genast till mor för att beklaga mig över det genetiska arvet. Hon satt på Icas parkering och funderade över huruvida hon skulle gå in eller inte pga pensionärsförmiddag med 5% rabatt för alla över 65 och därmed en förväntad kötid på ca 16,3 år.

Tandläkaren sa att jag är en exemplarisk tandborstare. Att det är orättvist att jag får alla dessa hål när jag gör allting rätt. Det är som att få alla rätt på provet och ändå få ett IG med röd tusch längst ner i kanten.
Hon sa att det är bäst att hålla sig undan från kolhydrater som mjöl och socker och även sura frukter. Mjöl och socker är samma sak, sa hon. Jaha. Hon sa även att när det är fika på jobbet så kan en ju äta en bit gurka, det funkar ju lika bra.

Vem ÄR hon som levererar dessa ondskefulla låtsasfakta till mig på en regnig dag i oktober? Är hon en psykopat? Vill hon se mig lida?

OCH VARFÖR SÄGER HON ATT EN BIT GURKA ÄR SAMMA SAK SOM KEX ELLER BULLE ELLER MANDARINER?! Dårskap. Dåre.

Dagens gurkkänsla.

Jag har tittat på SVT igen. Slutade självklart med gråt, som det ju så ofta gör. Vi snackar alltså hulkgråt. Storgråt. Fulgråt. Sen spolade jag tillbaka och tittade på samma klipp igen. Och grät lite till.

Jag pratar om programmet Sveriges bästa hemtjänst. Så mycket som händer på insidan av min kropp när jag ser program om gamla människor. Det spelas på hela känsloklaviaturen, skulle en väl kanske kunna säga, från högt till lågt.

Jag får ohanterliga flashbacks till snöiga vintermornar på en cykel i ilfart mellan lägenheter där ensamma gamla människor sitter och väntar på 10 minuters intensivt umgänge med undertecknad, för att det är det enda värdefulla och fina som händer dem idag. 10 korta minuter med mig som enda underhållning (...) där jag frågar hur är det idag Hildur har du ätit frukost nähä har du ingen aptit idag ja oj vilket väder det är riktigt halt där ute och nej tyvärr jag hinner inte dricka en kopp kaffe för jag är redan sen till nästa farbror men vi ses ju imorgon igen om 11 timmar och 50 minuter så kommer jag tillbaka det blir väl bra hoppas att du får en fin dag sköt om dig hejhej.
Och sen upp igen. Cykla cykla ingen tid för lunch, ingen tid för samtal, ingen tid för omvårdnad och livskvalité, ingen tid för Hildur, Ulla, Sven, Majbritt, Tora, Märta, Arne, Barbro, Inga, Viola, Olle.
Bara massor av tid för gnagande samvete och tid som inte räcker till och människor en tycker om så att det värker.

Så dyker det här programmet upp. Visar en liten del. Om hur fint det kan bli. Om hur det skulle kunna vara. Och jag önskar så innerligt att många, många tittar och känner och vill att det ska bli såhär för alla. I verkligheten. Inte bara för några få på Sveriges television (ps. SVT, I love you). Att det går att ordna. Så att ingen behöver känna som jag har gjort alla de långa dagarna i snömodden på cykeln.
Så att jag kan stanna nån minut extra och bädda sängen, titta på ett fofografi, läsa högt ur dagens tidning.

Så att det alltid finns tid för en kopp kaffe med Hildur.

Det är lördag morgon. Kaffet är varmt. Jag har gjort en tipslista med roliga saker att ägna sig åt när det är höst och blåst och storm och Black friday och annat som en ej vill vara en del av.

Den är, ödmjukt nog, enbart baserad på saker som jag själv är besatt av.

1. Läsa Hela kakan

Ja. Jag säger det igen. Jag är besatt av Kakan Hermansson. Lyssnar podd, läser blogg, slukar bok! Boken finns både som ljudbok och fysisk bok. Den är ett litet mästerverk med SÅ mycket smarta, feministiska analyser och tankar. LÄS DEN.

2. Plantera en växt

Växter är kanske det finaste som finns. En sätter ner en liten kärna, ett litet frö, en stickling i jorden och så händer magi. Det spirar och grönskar och så känner en LIVET i sig. Det kan ju behövas såhär innan adventsljusstaken är inkopplad i väggen. Titta på denna DRÖM:

3. Baka ett bröd

Lite samma sak som med växterna, fast bröd. Slänger olika små komponenter i en bunke. Knådar och knådar. Jäser. Formar bröd. SKAPAR MAT med sina händer. Sen ÄTA. Alla älskar väl mackor? Speciellt med perfekt mogen avokado och olivolja och flingsalt. Mmmmmm.

4. Titta på Historieätarna

Säsong tre är här! Lotta Lundgren är som vanligt ett geni. Alla borde ta på sig ett par raggsockor och slänga en filt över sin lekamen och sen bara NJUTA av detta.

Så. Varsågod för fyra perfekta sysslor att göra denna gråa helg! Konsumera kultur, systerskap äta, skapa liv.

Fredag. Kaffet är hett och luften kall. Önskar ingenting mer av denna dag än att se På spåret. Kanske äta en mango, om jag känner för att festa till det ordentligt. Ytterligheter i detta 26-åriga liv. Ömsom öl, ömsom mango. Men så kan det väl få vara tänker jag.
Bra grej med att vara vuxen är ju att en får välja själv. Samt att en mer och mer skiter i om andra tycker att det är trist om jag väljer broderi framför två liter rödvin :') Har väl i och för sig aldrig hänt hittills......... (hehe).

Andra saker som händer: såg en video på en sälmamma och hennes döda bebissäl. Grät en flod. Känner att det kanske får avsluta 2016. Är ändå väldigt redo för nytt år nu. Är en väl å andra sidan alltid? Är ju inte som att jag någonsin känt att jag hellre vill stanna i året som varit och inte veta hur nästa ska bli. Har en på tok för rastlös och nyfiken själ.

Mål hittills inför 2017: köpa dator.
Ett nyårslöfte jag brutit de senaste kanske FEM åren?! Mycket spännande att få veta hur utgången blir i detta (mest för mig, jag inser det).

Finns ju så mycket annat jag hellre köper. Gammalt porslin, sötpotatisar, blomjord och rödvin t ex.
ALLT handlar om prioriteringar. Glöm ej det.

Det går inte att ha en frisyr som innehåller en lugg i staden Göteborg.
Det är faktiskt så att det inte gå att ha någon frisyr överhuvudtaget. Det finns nämligen bara två väder här och inget av dem är särskilt luggkompatibelt: blåst och regn. Det finns så klart variationer på detta i form av storm/orkan/duggregn/spöregn/skyfall ah ni fattar.

Igår var jag på gympa. Det var underbart. Det finns de som menar att gympa är lite fjantigt. Lite "Friskis och svettis" (vad det nu skulle vara för fel på DET?!) och något som en inte vill erkänna att en ägnar sig åt. En säger hellre att en klättrar på en vägg, kör crossfit eller möjligtvis tabata (så även jag, så även du).
Men direkt när jag klev in i salen igår så möttes jag av ett VÄLKOMMEN HIT och 8 leenden från främlingar som liksom jag pinat sig dit genom snöblandat regn och 15 göteborgska sekundmeter. Som alla villigt erkände att "jag hade verkligen INGEN lust att gå hit" och det var så himla okej. Kände hur axlarna sjönk och livet återvände. Kryddar möjligtvis detta lite i efterhand men jag minns tillbaka på dessa 60 minuter med glittrande blick och varmt hjärta.

I söndags däremot, när jag var på yoga, möttes jag av 6 mean girls med egna yogamattor som blockade dörren för att kunna ställa sig längst fram vid speglarna, en instruktör som inte hälsade på någon annan än de som kunde stå på huvudet och lägga foten bakom nacken på ett pass där INGA FÖRKUNSKAPER krävdes. Blev så ledsen över detta pga älskar yoga, men detta provocerade mig så fruktansvärt mycket att jag gick hem med 0% mindfullness och 100% ilska i mitt sinne och protestbokade ett gympapass och övervägde att kanske lägga in min egen yogamatta i ugnen och grilla den till oigenkännlighet.......... är ju en känslomänniska som alla som känner mig lite närmare vet. Ooops.

Det var livets bästa beslut! Att boka gympa alltså, grillade aldrig mattan...
Ska aldrig glömma bort gympa som träningsform igen. Så tillåtande. Så snällt. Peppig musik som instruktören har valt för att hen gillar den och därför glatt sjunger med i alla låtar HELT utan prestige. Alla sorters kroppar och träningskläder och frisyrer och fejs som bara får FINNAS och hoppa runt utan speglar, utan fokus på att se ut på något särskilt sätt. Bara fokus på känslan av att gympa tillsammans, spelar ingen roll om en har koordination eller kondition eller 15 år gamla gympadojor. För när vi twistar i en ring till Panetoz så ler alla och skrattar mot varandra och innan vi går hem så ropar vi att vi ska ses nästa vecka och att det ska bli skönt att gå hem och såsa i soffan.

Så, här kommer årets och livets enda tips från mig till er: GÅ PÅ GYMPA.

Varsågod och hejdå.

Släpp pattarna loss, det är vår!

En trött en.

om du vill ha en idiot, lägg din hand i min.

T som i TACK.

till min morfar.

Återkomsten.

Mens as we know it

Den totala onsdagsförvirringen

Torsdag kväll. En varm lägenhet. Brogatan. Karlstad. Sverige. Norden. Europa. Världen.

Avsaknad av ljus och sol.

visst gör det ont när knoppar brister

we cannot succeed when half of us are held back

Varenda en bar blommor i sin svans och inne under träden var det dans.

Gran(n)en står så grön och grann i stugan.

Det här är drömmen om semestern, himlen den är ännu blå

Om gurkor och oktober.

Jag älskar SVT och gamla människor.

Lista med tips på bra grejer

en ledsen säl.

Om gympa och den stora yogabesvikelsen